Sunday, May 28, 2006

Om vuxen är att acceptera det som inte går att förändra så vill jag dö ung.


Det är märkligt egentligen, eller det är märkligt punkt. Att röra sig på det här sättet. Skrapar fram något bättre varje dag, blir räddare för att förlora det som syns därunder, det som är bra vill säga. Jag förstår inte. (jag undrar ibland varför rika folk ofta ser så töntiga ut?) Är det när man börjar definera, tycka om, eller kanske det heter acceptera att leva med det abstrakta jävla tillståndet som vi kallar livet, som man blir rädd för att förlora sig själv? Eller förlora överhuvudtaget. Som en människa som ser sig i spegeln och finner sig fin men i sitt huvud bara ser bilder av på hurmånga sätt hennes ansikte skulle kunna skadas, skäras. Blir den människan mindre fåfäng men mer försiktig bara? Om man är beredd att inse att det bara är yta, att det yttre inte är det man är, att man är en människa även utan ögon, även utan hud eller är man mer fåfäng då man istället för att se sig själv för vad man är ser sig själv bli trasig, på grund av rädslan för att gå sönder? Är inte det höjden av att inte finnas, att bara se sig själv i projektioner? Att inte kunna känna inuti sig när man är sig själv utan måste se på någon eller något.

Min kusin sa till mig att han var lycklig, snubben har iofs gått på antidepressivt i flera år och brukar säga att han alltid är glad men iallafall, han sa att han var lycklig och att i den lyckan så vilade en stor oro, som en oro för att falla ner. Som att "nu är det så bra att det måste gå skit snart" Jag förstår tanken, eller snarare känslan. Den är legitim, det är en berättigad känsla. En slags rationell pessimism. Men min egentliga undran är inte ifall det är en bra eller dålig känsla, en konstruktiv eller destruktiv känsla. (trots att jag förstår att det
antagligen är vettigt att vara positiv så ser jag ändå många situationer där man måste inse sin förlust, där man måste acceptera att man är körd, att det inte finns hopp. Även om "bättre sent än aldrig" gäller vid såna tillfällen också, jag uppmanar ingen att ge upp. Utan jag säger att vi borde förstå att det finns gånger då man helt enkelt tjänar på att inte tro)

Nej, jag undrar varför jag uppfattar det här som märkligt. Varför känner jag att det borde vara på något annat sätt när det har varit såhär jämt, när alla har sagt, visa och puckade, gamla som nya, familj som taxichaffisar att livet går så, livet går upp och ner så känns det som att nåt inte är som det ska. Hurlänge kan man acceptera motgångar innan man fattar att nåt är knas? Hur länge ska vi sträva efter att vara optimister innan vi blir pessimister för att kunna bli optimistiska igen? Om dessa optimistiska jävla flinare hade rätt så skulle ju en riktigt, riktigt, riktigt driftigt kvinnlig flinaroptimist kunna bli president i USA 2008. Eller varför inte en invandrare eller en fattig. Eller varför inte nån med alla tre av dessa sjukdomar. Vi behöver inte optimism, vi behöver engagemang mot apatin och en social revolution om du nu ska vara på det viset.


Det är mina prioriteringar som gör det här, som skapar min, vad ska jag kalla det. Bitterhet. Jag väljer att vilja se det största problemet och börja där, som när man städar ett rum. Man går in och plockar ut skit som är i vägen sen städar man. Det som är i vägen just nu är alla dessa hycklande pedanter som går runt och dammar en mordplats.

I den världen som snurrar idag är det att vara optimist samma som att försöka att inte se, "försök att se det ljusa i vardagen"-optimisten är mer eskapistisk än tamponger med vin i anus. Jag förstår inte, det är därför jag skriver. Var optimistisk på att det finns möjlighet till att förändra den här världen till någonting värt att överhuvudtaget vara optimistisk över istället för att flina.

Klart man ska försöka se det ljusa i saker men först måste man överhuvudtaget se sakerna man ska försöka hitta det ljusa i.

Jag väljer bort mig själv ofta, kanske för att det är enklare, kanske för att jag inte vill slösa mitt liv på skit som inte ger nån eller något liv. Kanske för att jag inte vill möta mig själv, igen. Kanske slutar man aldrig möta sig själv, som en återkommande dröm vaknar man där, med sina tankar, oavsett hur vackra eller bra; alltid dina liknande utvecklingar av formulerade tankar i en kedja av tankar, ett kedjebrev av andras upplevelser. Jag har läst nånstans att det är ett inlärt beteende att vi är Ett fast man kan bevisa att våra hjärnhalvor kan fungera separat, kanske är vi inte Ett, eller En. Kanske är vi ambivalensen i våra psyken, kanske är vi den här pendeln. Och om den pendeln är mellan gott och ont (för dom som tror på det) eller optimistisk och pessimistisk skiter jag i, jag vill lära mig acceptera den. För att jag har aldrig hört om en människa som inte sitter på en egen.

Desto fler rädslor jag konfronterar desto mer lär jag mig att den här pendeln går att olja, går att hejda och framförallt borde gå att kontrollera.
Utan tabletter. Jag vet att jag är såhär därför att jag känner en stark misstro till den strukturen jag befinner mig i, låt oss kalla den människovärlden.
Jag kallnar här, även i mina finaste stunder, när man känner lyckan, som jag egentligen tror är känslan av att förstå hurmycket man lever sålänge man inte är död så känner jag en slags hinna av motsatsen till frihet, en hinna av att nånting är fel som gör att allting känns fel. Jag kallnar i min ilska och frustration över att inte kunna göra mer, att inte förstå människor, att inte förstå hur människor, hur dessa äckliga människor inte vill förstå. Att vi som har lyxen att se oss i spegeln och tänka vårat ansikte utan hud inte undrar hur det går till, hur går det till. Hur kan jag leva såhär men inte dom, vart är skillnaden mellan oss, varför är det en skillnad. Problemet är ju att jag inte heller vet, problemet är att vi egentligen behöver varandra för att förstå. Att dessa människor som är optimister, som vaknar glada, som vaknar stilla och lugna, halvt som halvt mätta kan skita i att försöka. Det orättvisaste är att vi som har lyxen att förändra inte behöver förstå medan dom som bär för våra jävla privilegier inte har tid att förstå, eller som när det gäller djur, inte kan förstå. Jag kallnar in i våldsamma tankar och känner att mänskligheten kanske behöver se sig i en spegel och tänka sig själv gå sönder.

Jag vill inte vara kall, jag vill inte vara kall.
Därför brinner jag istället för att hoppas.