grioa

Nu

2008-06-23T17:11:00.000-07:00

Det börjar faktiskt se ljusare ut trots små missöden.
Sparken. Men hon. Och dom.

Micen. Jag är tillbaks lite. Händerna är stora och tunga.
Lägger jag dom på bröstet blir det lite svårare att andas.
Men det går över, jag är säker. Jag mår snart bättre, bättre.
Inte rädd alls på det sättet. Men det är kusligt.

Sommaren är här, leta efter en full jävel på ett fält av tält
om några veckor så hittar ni mig. Kanske i en jacka utan armar.
Kanske armado dentro de el assesino de caballos.

Nu ska jag åka tillbaks till 10.000 år före kristus eller 11.984 år före mig.
Beror på hur du räknar.

Dom trycker ögonen inneifrån

2008-02-20T16:17:00.000-08:00

Tänk om jag kunde förklara för dig hur, att, varför jag är ledsen. Det är kallt här.
Jag är ledsen, det är rätt ensamt men det gör inget, jag gör mitt eget. Jag känner mig egen igen, jag har lärt mig att göra så. Kanske är det att fly, men det kan också vara min första egna rationella handling. Det känns som frihet, förlåt. Jag önskar att jag kunde förklara hur stor min skuld känns, hurmycket jag velat göra annorlunda. Men jag behövs på fler sätt. Förlåt. Du är så fin, så helt otroligt makalöst fin och jag vill att du ska prova hur vackert ditt sinne är nu, helt av sig självt. Igen. För någons egen skull.

Maud Olofsson

2008-01-18T04:47:00.001-08:00

Apropå lovande utsikter, sväljer det alprofärgade kaffet
Anropar bättre avsikter hur flyktigt är inte det?
Dom glider längst väggarna här i fläckiga tröjor och ansikten
rycker och drar sig för ljuset hur fuckt up det är att se
Ankommer i ljuset av blått grisar i led högt upp på hästar
dom testar hur massan kan tänjas, dom tämjer med rädsla och skådespel
i Sverige slösar hoppet sin tid med piller och poker
dimman blandas av röken från annat än THC
Klart att vissa försöker men motstånd är svårt att notera
det glider helt omärkt förbi, som drogerna staterna köper
och säljer på gatan bredvid
Vi sväljer en lögn för en annan, jag förtäljer ändå ett grund
även om jag vill att det sjunker
ska inte maskinster skadas för att skeppet
bara stannas en stund

Raplife

2007-07-10T19:56:00.000-07:00

Dom pratar om raplife
jag diskar en plåt till
medan jag lyssnar på Bright eyes

Boo

2007-07-03T19:32:00.000-07:00

Raklång. Glidandes ut ur bild.
Bildades ut och in.
Förlåt mina dumheter. Förlåt för min flytiga tid.
Förlåt för mina ord i rad i rymd. Förlåt min finaste
månskära. Min käraste virvelvind, oräkneliga avstånd.
Förlåt för jag älskar dig tror jag, jag tror det som
sommaren flyr. Vänta inte på någon, jag står ju bara här ändå.
Vänta inte på mig, jag kanske hinner ifatt.
Men jag väntar mig ingenting.

Raklång. Glidandes ut ur bild, förlåt mina känslor.
Förlåt hur du väntat, förlåt jag är sen. Igen.

Gå du förtjänar en himmel, en hand och ett barn.
Gå du förtjänar att vinna, en hand, ett namn och ett barn.

Raklång. Glidandes ut ur bild, jag älskar dig som ett
misstag, mitt misstag var daggmask och dans.
Mitt misstag var kärlek för din hand passar min.

Du däremot är för vacker, för fin, för snäll, för min.
För du har förfört en hel förort, som i dikten du skrev
Jag är ett förord jag vet. Jag vill vara nåt mera än
sämst som den kramen jag gav dig, innan jag tappade dig.

Raklång. Glidandes ut ur bild.

Idag

2007-06-17T04:17:00.000-07:00

Likt vatten i stänkande motljus
som natten såg jag dig gå förbi
Dagen rungade in sina möjligheter
någon timme efter jag lagt mig
ditt regn och din framtida sommar
jag aldrig kommer få se
Här låg min kropp i helt skruvade former
som formad att lämnas bredvid
att packas ihop och förpackas
mitt huvud en låda med sladdar
en bomb som nån kopplat helt fel

Jag är svin jag är hemsk jag är ensam
försvinn ur min åsyn din clown
för dom springer, springer som hästar
Jag jag bara flyter i land

Hiphop

2007-05-17T05:45:00.000-07:00

Små bröd

2007-01-20T13:55:00.000-08:00

Äter glutenfri pasta och såna små stekta bröd och tänker på dig.

Långsint psyke

2006-12-27T06:16:00.000-08:00

Jag är i min hemstad. Gruset på vägarna, den gamla datorn.
Går till ICA, rackar vegfärs. Allt är som vanligt.
Är tyst när vuxna pratar.

Te hecho de mucho menos!

2006-12-20T13:40:00.000-08:00

Jag har försökt, på många sätt.
Nu sitter man här, funderar över hur dom ständigt kan köra över.
Hur jag ständigt gör något fel, något sent.

Jag läste ett kort jag fått.
Funderade över kort jag tagit och lite om tiden, och ord.

Jag vet att det är värt att leva, eller jag har starka aningar
om det, men det finns så många och så mycket som gör det trögt.

Snart åker jag hem igen, är med mina vänner. Försöker glömma.
Förbereder mig för att tappa vikt, myndigheter straffar med pengar
och stress. Jag klarar mig, jag klarar mig intalar jag mig.

Ta hand om er.

Jag har inte duschat bort lukten av snut än.

2006-11-28T08:40:00.000-08:00

fulfrihet fulfrihet ful frihet

Behandla mig som ni behandlar djur och jag kommer inte tala med er, precis som djur.

Ni kan inte röra min sinnesvärld längre, tänk på att jag är vuxen nu och ni är bara får. Får som i metaforen inte får som i får för får är vackra.

Och ni är bara ett "sitt upp", en ficklampa i ögat, en knuten näve mot magen, ett sår i ansiktet.
Jag väger min vikt i all saffran mina vänner kan bära. Jag är fin som världen, ni är fula som friheten vi fått, inte den vi får. Ni är får.

Där satt jag, låg jag och tänkte på allt fint världen rymmer. För den är fin egentligen, egentligen repeterade jag i mitt huvud, den rymmer såmycket vackert att ni blir små. För även på golvet fasthållen kan jag tänka på strukturen i väggen, jag kan bludna mig bort. Även när ni slagit mig, när jag är i era bilar så kan jag se himlen genom era fönster.

"Egentligen är jag inte ens här, egentligen är jag inte ens i det här rummet."

Världen rymmer mycket vackert och jag märker att jag inte längre behöver rymma, för jag har aldrig varit här.

Ledsen som förlåt

2006-11-22T04:18:00.000-08:00

Det enda smset jag får är från comviq
saknar min kompis
och våran regering är borglig
jag fyller mp3an med kraften av sorgen
tar tåget fast jag inte vill
fast i ofrivillig fasta fastnar
vankar av och till löser ingenting
annat än timmar mot borgen
Jobbet jag gör är så konstigt
kvinnan jag sökte var död
vädret är vackert när löven hänger så löst
snart kan man gå rakt ut från bryggan
myggan i kådan är frusen tusen vindar gör susen
matchar känslan av svalda klumpar från halsen
hålet i ryggan gör att jag slipper gå hungrig
känner hösten i bröstet och pungen skrumpnar som hjärtat
världens fulaste rim i fickan men jag har vintern i lungan
fimpar faller som snöflingor cigaretter i fönster
slutar röka efter varje astmaanfall
en annan här har inte råd med ens filter
saknar min flickvän och filten
fattar ingenting om fysiken i värme av värde när du inte sitter inunder
hur ska jag få det att funka
och inte bara gå runt vill inte bara gå runt
ditt namn är skrivet på fönsterimman men för månader sen
rimmen är missfoster men dagar förvånar mig än
jag kanske får spela snart
kanske får kassa snart jag lovar att ge allt jag har
men passa en smula gage
även en okänd rappare måste kunna äta mat utan att bara ta den
även lite går bra så jag kan fika med nån
som är lika som jag så jag kan prata om dan även om veckan är lång

Tar du trapporna istället för hissen så får du känna fler lukter.

2006-11-16T11:47:00.000-08:00

Påväg till bankomaten kom det två emot mig, den ena
gick rätt fort. Jag hann tänka, jag hinner. Den andra
verkade ha en försprång om han sneddade. Så jag gick
fortare, hann dit före dom andra. Tog upp kortet och
inte förrän då märkte jag att dom jävlarna inte alls
var med, dom bara gick över torget. Fattar inte folk
ibland, måste ju börja tänka på vad dom insinuerar med
sitt kroppspråk.

Jag hatar att stå i kö också, tanten bakom hade ådror
som liksom låg utanför. Som stora blåa daggmaskar på
händerna. Jag höll havregrynsgröten i handen. Mannen
framför satte en sån nästakundpinne mellan våra varor
och jag tänkte ah soft och sa tack. När mina varor gled
fram låg pinnen skitlångt ifrån tanten med rötter på
händerna och hon blev tvungen att sträcka sig och jag
kände mig skitdålig. Fast jag la myntet som blev över
i en sån kassa, jag känner mig alltid så obekväm med att
lägga pengar i den, vet inte varför. Så jag försöker
alltid att få det att se helt normalt ut.

Vila på vilostunden, barnen chillar så bra.
Dom vet hur man inte stressar. Lär sig hela tiden nya
grejer, hur man hostar i armen, att man inte ska slåss.
OCH VEM SOM ÄR BOSS!

Nuså, tillbaks till rummet och uppåt.

Jag försöker spela djup

2006-10-26T17:14:00.003-07:00

Mannen jag frågade om eld gav mig eld med röksuget i ögonen. Jag hade bara astma så jag rökte halva, letade efter honom och gav honom halva. Jag sa lungt, lungt. Somnade på tåget och var halvvägs tillbaka till stan när jag vaknade. På jobbet säger dom ibland NSF istället för SNF och det är kul.

Jag hatar att det här är tredje gången jag försöker skriva här. Jag hade skrivit saker jag behövde ha kvar. Tyvärr. Sjukt att jag precis innan råkade ta bort en film jag ville se. Kanske straffar mig datorn. Kanske måste jag sova mer regelbundet, kanske måste jag springa bort ett bekymmer. Stormen kommer hit. Det vet jag. Jag drar till London, hälsar på fin. Jag säger upp mig. Jag söker nytt jobb. Jag lappar byxor, jag lär mig rappa. Jag säger upp mig. Och det är kul.

Sämsta inlägget.

Så där låg den och darrade, en jävla daggmask. Såg lika äcklig och ynklig ut som en människa. Pingviner på armen ska jag tatuera, finns inga bättre djur så. Jag skulle vilja ingenting. Jag klarar det här, hålet i ryggan gör att jag slipper gå hungrig.

Fan, jag är på riktigt arg över att båda mina inlägg innan försvann.
Och det är kul.

bullshitmyass

2006-10-13T10:48:00.002-07:00

Det är inte förrän nu jag förstår hur förhastad
jag är i det jag tänker. Jag ber om ursäkt för
det, jag är skum på det sättet. Ibland.
Du lärde mig mycket och du fortsätter med
det trots att vi inte har någon kontakt.
För jag vet att du inte ens kommer läsa
det här, men du ska veta att jag skulle
vilja att du fick reda på att jag tycker
du är bra, oavsett. Jag minns dig som bra.

Jag har andra perspektiv på saker
nu, jag förstår dig bättre. Ursäkta mig, jag
skulle vilja göra om allt om jag kunde, ända
från allra första början, men det är inte första
gången jag känner så. Jag vet att du klarar
dig hursomhelst, starkare människa får
man leta efter med en tidsmaskin.
Ta väl hand om dig, återigen.
Vi kanske ses någongång, jag lovar att titta bort.
Men inte ner.

Jag vet att det här inte går att rädda och för
första gången har jag inget intresse av det.
Det är synd. Lika synd som vanligt, men
det är okej.

Tack för allt, inklusive den tiden vi inte fick.
Ha det bra min vän, ända tills tiderna tar slut.
Hej.

Det här

2006-10-09T01:27:00.001-07:00

Det har gått två veckor nu som en bright eyes
låt och kalendern hängde sig och jag låg kvar i min
svettskugga. Mina dagar är inte som dina är.
En är borta långt och gör saker bra för hjärtat, det
var längesen för mig. Jag vet inte vad jag håller
på med. En annan är ännu längre bort och gör
saker bra för allt, så bra människor vill man inte
gå miste om men det gör man. Hon är här.
En annan, men jag går ut med hunden, skriver en
text och somnar i kylan för jag vill inte stänga balkongen
om hunden är där ute. Vaknar i min svettskugga.

Jag måste ha pengar medan träden slutar orka
och blir vackra istället för unga.

Vi spelade schack, jag dämpar allt med te och en kniv, film
och sömntabletter och tankar om människor jag förtjänar,
människor jag kan få och en människa som jag har, i alla
fall en stund till. Såhär ska det inte kännas. Det vet jag.
Men jag behöver ingenting.
Jag behöver ingen för mitt hjärta, jag drömmer om sex
som är dåligt och tråkigt och vaknar och bryr mig inte.
Jag behöver komma iväg. Inte i avstånd utan i tid.
Jag skulle behöva dö med löven och födas ur den där
snöhögen utanför vårat hus, den jag la plast i, den vi
gjorde till en koja. Den jag drömde om påvägen hem.
Den vill jag födas ur, med mössa och röda kinder
och dig bredvid mig.

Och jag skulle fråga med bara ögonen och du
skulle svara. Jag vet att du skulle svara.
Och jag skulle inte kunna bli kär i dig för jag
skulle inte veta vad det var.
Och det skulle likna nu, lika kallt och lika
omöjligt. Och jag vet inte vad det är.

Jag ligger kvar, skuggan av mig laddar min mp3spelare
med musik som håller mig där, som får tramporna att gå
runt. Och jag trampar på för jag älskar så.
Jag agerar och rör mig och förändras och ursäktar mig
själv, ringer till fel personer. Skickar inte brev till fel
personer, försöker inte hälsa på hon vårdjobbet, vet inte.
Försöker inte, vill inte. Kan inte. Väntar på att dagarna
ska resa sig själva, väntar på att resa. Jag passar otroligt
bra som sjuk, som ledsen och när det är riktigt kallt.

Snart är det iallafall vinter, åhjävlar vad jag ska vara mig själv!

Ps. Glöm inte att sno hundschampo till hunden.

2006-09-16T21:05:00.001-07:00

Om taktiken misslyckades väntade ett antal mindre snälla poliser runt hörnet.

Då

2006-09-15T16:17:00.000-07:00

Jag borde inte ha känt som jag kände, gjort som
jag gjorde, sagt det jag sa. Jag borde ha låtsas
tills det gick över och ändå haft dig.

Haft dig som vän. Men det är lugnt ändå.
Sålänge jag vet att du lever.

2006-08-13T09:10:00.000-07:00

Jag hatar verkligen att erkänna det men jag saknar
verkligen att prata med dig.

Om vuxen är att acceptera det som inte går att förändra så vill jag dö ung.

2006-05-28T21:35:00.000-07:00

Det är märkligt egentligen, eller det är märkligt punkt. Att röra sig på det här sättet. Skrapar fram något bättre varje dag, blir räddare för att förlora det som syns därunder, det som är bra vill säga. Jag förstår inte. (jag undrar ibland varför rika folk ofta ser så töntiga ut?) Är det när man börjar definera, tycka om, eller kanske det heter acceptera att leva med det abstrakta jävla tillståndet som vi kallar livet, som man blir rädd för att förlora sig själv? Eller förlora överhuvudtaget. Som en människa som ser sig i spegeln och finner sig fin men i sitt huvud bara ser bilder av på hurmånga sätt hennes ansikte skulle kunna skadas, skäras. Blir den människan mindre fåfäng men mer försiktig bara? Om man är beredd att inse att det bara är yta, att det yttre inte är det man är, att man är en människa även utan ögon, även utan hud eller är man mer fåfäng då man istället för att se sig själv för vad man är ser sig själv bli trasig, på grund av rädslan för att gå sönder? Är inte det höjden av att inte finnas, att bara se sig själv i projektioner? Att inte kunna känna inuti sig när man är sig själv utan måste se på någon eller något.

Min kusin sa till mig att han var lycklig, snubben har iofs gått på antidepressivt i flera år och brukar säga att han alltid är glad men iallafall, han sa att han var lycklig och att i den lyckan så vilade en stor oro, som en oro för att falla ner. Som att "nu är det så bra att det måste gå skit snart" Jag förstår tanken, eller snarare känslan. Den är legitim, det är en berättigad känsla. En slags rationell pessimism. Men min egentliga undran är inte ifall det är en bra eller dålig känsla, en konstruktiv eller destruktiv känsla. (trots att jag förstår att det
antagligen är vettigt att vara positiv så ser jag ändå många situationer där man måste inse sin förlust, där man måste acceptera att man är körd, att det inte finns hopp. Även om "bättre sent än aldrig" gäller vid såna tillfällen också, jag uppmanar ingen att ge upp. Utan jag säger att vi borde förstå att det finns gånger då man helt enkelt tjänar på att inte tro)

Nej, jag undrar varför jag uppfattar det här som märkligt. Varför känner jag att det borde vara på något annat sätt när det har varit såhär jämt, när alla har sagt, visa och puckade, gamla som nya, familj som taxichaffisar att livet går så, livet går upp och ner så känns det som att nåt inte är som det ska. Hurlänge kan man acceptera motgångar innan man fattar att nåt är knas? Hur länge ska vi sträva efter att vara optimister innan vi blir pessimister för att kunna bli optimistiska igen? Om dessa optimistiska jävla flinare hade rätt så skulle ju en riktigt, riktigt, riktigt driftigt kvinnlig flinaroptimist kunna bli president i USA 2008. Eller varför inte en invandrare eller en fattig. Eller varför inte nån med alla tre av dessa sjukdomar. Vi behöver inte optimism, vi behöver engagemang mot apatin och en social revolution om du nu ska vara på det viset.

Det är mina prioriteringar som gör det här, som skapar min, vad ska jag kalla det. Bitterhet. Jag väljer att vilja se det största problemet och börja där, som när man städar ett rum. Man går in och plockar ut skit som är i vägen sen städar man. Det som är i vägen just nu är alla dessa hycklande pedanter som går runt och dammar en mordplats.

I den världen som snurrar idag är det att vara optimist samma som att försöka att inte se, "försök att se det ljusa i vardagen"-optimisten är mer eskapistisk än tamponger med vin i anus. Jag förstår inte, det är därför jag skriver. Var optimistisk på att det finns möjlighet till att förändra den här världen till någonting värt att överhuvudtaget vara optimistisk över istället för att flina.

Klart man ska försöka se det ljusa i saker men först måste man överhuvudtaget se sakerna man ska försöka hitta det ljusa i.

Jag väljer bort mig själv ofta, kanske för att det är enklare, kanske för att jag inte vill slösa mitt liv på skit som inte ger nån eller något liv. Kanske för att jag inte vill möta mig själv, igen. Kanske slutar man aldrig möta sig själv, som en återkommande dröm vaknar man där, med sina tankar, oavsett hur vackra eller bra; alltid dina liknande utvecklingar av formulerade tankar i en kedja av tankar, ett kedjebrev av andras upplevelser. Jag har läst nånstans att det är ett inlärt beteende att vi är Ett fast man kan bevisa att våra hjärnhalvor kan fungera separat, kanske är vi inte Ett, eller En. Kanske är vi ambivalensen i våra psyken, kanske är vi den här pendeln. Och om den pendeln är mellan gott och ont (för dom som tror på det) eller optimistisk och pessimistisk skiter jag i, jag vill lära mig acceptera den. För att jag har aldrig hört om en människa som inte sitter på en egen.

Desto fler rädslor jag konfronterar desto mer lär jag mig att den här pendeln går att olja, går att hejda och framförallt borde gå att kontrollera.
Utan tabletter. Jag vet att jag är såhär därför att jag känner en stark misstro till den strukturen jag befinner mig i, låt oss kalla den människovärlden.
Jag kallnar här, även i mina finaste stunder, när man känner lyckan, som jag egentligen tror är känslan av att förstå hurmycket man lever sålänge man inte är död så känner jag en slags hinna av motsatsen till frihet, en hinna av att nånting är fel som gör att allting känns fel. Jag kallnar i min ilska och frustration över att inte kunna göra mer, att inte förstå människor, att inte förstå hur människor, hur dessa äckliga människor inte vill förstå. Att vi som har lyxen att se oss i spegeln och tänka vårat ansikte utan hud inte undrar hur det går till, hur går det till. Hur kan jag leva såhär men inte dom, vart är skillnaden mellan oss, varför är det en skillnad. Problemet är ju att jag inte heller vet, problemet är att vi egentligen behöver varandra för att förstå. Att dessa människor som är optimister, som vaknar glada, som vaknar stilla och lugna, halvt som halvt mätta kan skita i att försöka. Det orättvisaste är att vi som har lyxen att förändra inte behöver förstå medan dom som bär för våra jävla privilegier inte har tid att förstå, eller som när det gäller djur, inte kan förstå. Jag kallnar in i våldsamma tankar och känner att mänskligheten kanske behöver se sig i en spegel och tänka sig själv gå sönder.

Jag vill inte vara kall, jag vill inte vara kall.
Därför brinner jag istället för att hoppas.

Vår sommar höst vår

2006-04-24T00:50:00.000-07:00

Det är som att det alltid stundar, jag ska blotta lite tankar här. Minst en jag vet vill se.
Så här börjar det och kanske blir det ingen ork kvar till mer internet kanske skriver jag tillochmed något relativt rätt vettigt här stim. Ett rim är ett rim är ett rim är ett rim.